INDLEDNINGEN
Frankrigs ydmygelser under og efter 2. verdenskrig (nederlaget til tyskerne, udelukkelsen fra Yalta-konferencen om Europas fremtid og tabet af kolonierne) medførte, at de Gaulles strategi for rekonstruktionen af Frankrig indeholdt flere elementer; først foreningen af Europa som modvægt mod USA og en alliance med den Arabiske samt den muslimske afrikanske verden, som de betragtede som en del af Frankrigs økonomiske og geopolitiske postkoloniale interessessfære.
Anti-amerikanismen i Frankrig efter krigen var stor efter at USA og de allierede havde befriet landet – nu for anden gang – fra nazisterne. Det skyldtes den store venstrefløj og de tidligere nazi-kollaboratører fra Vichy-regimet, som de Gaulle i stor stil benyttede sig af.
Samarbejdet med den muslimske verden blev blandt andre kraftigt støttet af Haj Amin al-Hussaini, som de Gaulle forhindrede en krigsforbryderretssag ved Nűrnbergdomstolen af.
Samtidig var der i de arabiske lande store kontingenter af nazister flygtet fra det besejrede Nazi-Tyskland, som der fandt sikre havne. Nogle af dem var oversætterne af Hitlers ’Mein Kampf’ og ’Zions Vises Protokoller’ til arabisk. Andre arbejdede som militær- og efterretningsspecialister for for eksempel Ægypten og PLO.
I 1960’erne øgedes den arabiske aktivitet i Europa med diplomati, kontorer for den Arabiske Liga og studenter ved uddannelsesinstutionerne, og der opstod netværk med medlemmer af Arabere og Ny-nazister, med det formål at udveksle oplysninger om jødiske og Israelske aktiviteter. Et af målene var desuden opbygning af en Europæisk Mellemøst politik. Der var adskillige organisationer, men få medlemmer.
I 1967 vandt Israel 6-dages-krigen efter arabisk aggression. Det siges, at Ægypten aldrig havde påbegyndt aggressionen, hvis Nasser ikke vidste, han havde de Gaulles støtte.
Den 27. november 1967 udtalte de Gaulle i en kritik af Israel at ”kooperation med den Arabiske verden er den fundamentale basis for vor udenrigspolitik”.
Således blev den Franco-Arabiske associering cementeret i slutningen af 1960’erne. Frankrigs katolske kirke var også stærk tilhænger af politikken. Herefter begyndte Frankrig i internationale fora at stemme for Den Arabiske Liga og imod Israel.
I 1969 afholdtes ”The second International Conference in Support of the Arab Peoples” I Kairo. Der var deltagere fra 74 lande og 15 internationale organisationer samt bl.a. Arnold Toynbee og Jaques Berque. Konference udstedte 23 resolutioner angående pro-Arabisk mobilisering.
I begyndelsen af 70’erne blev Frankrig storleverandør af våben til den arabiske verden, mens man holdt strikst på boykotten af Israel, som var indført efter 6-dags-krigen.
Under et officielt besøg i Libanon i 1971 kunne den Franske udenrigsminister Lipkowski udtale, at de øvrige EEC-lande var enige i Frankrigs pro-arabiske og anti-Israelske politik.
DEN FØRSTE OLIEKRISE
Oktoberkrigen i 1973, som Ægypten og Syrien tabte mod Israel, medførte at de arabiske lande på et møde i Kuwait i oktober 1973 besluttede at firdoble prisen på råolie samt at reducere produktionen med 5% hver måned, der gik før Israel havde trukket sig tilbage fra de områder, det havde erobret i 1967. Herudover indledte de en embargo mod, hvad de kaldte Israel-venlige lande: USA, Danmark og Holland. Desuden truede Saudi Arabiens olieminister Sheik Yamani med en eventuel 80% reduktion i produktionen.
På den måde truede Araberne vesten til at gå ind på deres anti-Israel politik, på trods af deres egen totale afhængighed af vestlig udvikling af industri, fødevarer og modernisering i de muslimske lande.
USA stod fast, mens Frankrig og Tyskland gik i panik. Og Frankrig holdt sig gode venner med Saudi, Algeriet, Syrien, Irak og PLO ved at opretholde en ensidig våbenembargo mod Israel.
På trods af USA mødtes de nu 9 EEC lande i Bruxelles den 6. november 1973, hvor de vedtog en resolution, der betingelsesløst indordnede sig under den Fransk-Arabiske politik mod Israel.
<Resolutionen indeholdt blandt andet følgende deklarationer:
1) Det er utilladeligt at erhverve landområder ved magtanvendelse i henhold til FN resolution 242.
2) Israel må trække sig tilbage til grænserne fra 1949.
3)Palæstinensernes ’legitime’ rettigheder skal respekteres.
Punkt 1) er absurd. Land er altid blevet taget med magt. Islam er blevet udbredt med magt.
Punkt 2) går ud på, at EEC accepterer en Arabisk fortolkning af FN-242, som er i modstrid med den oprindelige og autoriserede ordlyd.
Punkt 3) introducerede ’Palæstinenserne’ som et folk. Indtil 1960’erne fandtes der ikke noget Palæstinensisk folk. Araberne, der boede i Palæstina, havde aldrig tidligere adskilt sig fra andre arabere. Envidere strider det mod den muslimske tanke om Umma og den Arabiske Nation.
BELØNNINGEN
Resolutionen fra 1973 medførte en øjeblikkelig belønning fra Araberne. Olieproduktionen blev straks sat i vejret.
Resultatet for EEC var at for en pro-arabisk politik opnåede man økonomiske fordele med de arabiske lande. For araberne var de økonomiske aspekter af mindre betydning en det at man fik Europa bundet fast på en anti-Israelsk politik, som samtidig medførte en begyndende splittelse mellem Europa og USA hvad angår Mellem-Øst politik.
Lidt reasearch på den Europæisk Arabiske Dialog og hvad den er blevet og planlægges at bliver til
I 1978, under socialdemokraten Anker Jørgensens regering, vedtages i Damaskus Den Europæisk Arabiske Dialog, bl.a. med henblik på at fremme “udbredelsen af kendskabet til arabisk sprog og kultur i Europa” (EF Bull. 5-1976, EF Bull. 12-1978, side 25). Reelt er dette en aftale om fremme af Islam i Europa.
Europa og den arabiske verden er allerede begyndt at arbejde sammen økonomisk, som det blev forudskikket i Nord-Syd-Dialogen fra 1968 og i den Europæisk-Arabiske dialog fra midten af 1970-erne. Egypten, Jordan, Marokko og Tunis besluttede sig sidste år for at sætte frihandelszone Euro-union er ikke et middel imod globaliseringens udløste beskæftigelseskrise. Egypten forventes fuldt optaget i frihandelsgruppen. Imidlertid har EU forhandlet med 12 Middelhavslande som led i den såkaldte Barcelona-Proces om kooperation mellem EU og dets naboer omkring Middelhavet mod syd. [2][5] Endemålet med denne Barcelona-Proces er at etablere tættere bånd vedrørende handel og sociale spørgsmål så vel som politiske. Dette skal føre til skabelsen af Euro-Middelhavs-Frihandels-Zonen bestående af 27 lande i 2010. Frihandel er blevet et camouflage-udtryk i politikernes retorik, når de taler om integration/samling, sociale spørgsmål (her løsrevet fra det politiske i signalgivningen) kan måske relateres til indvandring. http://www.lilliput-information.com/revalu.html
Den Europæisk-Arabiske dialog fra 1970-erne kører express på skinner
Nacka den 21 februari 2006
Med anledning av en kolumn av Mats Tunehag på Världen Idags ledarsida “Tyranniet begär förtroende” den 20 februari skulle jag vilja att Världen Idag tar upp EU:s s k “Medelhavssamarbete, MEDA” eller “Barcelonaprocessen” Inom ramen för denna har EU – och därmed den svenska regeringen – sedan många år ett väl utvecklat samarbete med ett drygt tiotal muslimska arabstater. Möjligen slår jag in öppna dörrar, men med tanke på hur litet känt detta samarbete verkar vara tar jag risken.. Jag skall också skicka en fränare version till Freivalds så fort jag hinner med ett antal relevanta frågor!
Man kan fundera över den kompakta tystnaden i media när det gäller EU:s sydutvidgning! Redan när jag för flera år sedan först fick höra talas om detta omfattande samarbete med arabstater frågade jag bl a de politiska redaktionerna på DN, SvD, SVT och SR vad tystnaden berodde på. Men fick aldrig något svar.
Man kan också fundera över är varför vi inte fick veta något om EU:s samarbete med arabvärlden i samband med folkomröstningen om EU-medlemskapet. Inte ens nej-sidan tog upp detta. Kände de inte till det omfattande samarbetet? Detta är fullt möjligt. När jag för ett par år sedan skickade en fråga ang detta till Björn von der Esch ringde han upp mig och frågade var jag fått alla uppgifter om Barcelonaprocessen från. Detta samarbete var helt nytt t o m för honom! Jag svarade att han kunde få uppgifter från UD eller på sin egen arbetsplats dvs Riksdagshuset! Han skulle – sade han – “sätta någon kollega på att leta fram information”. I den utrikespolitiska debatten den 13 maj 2004 (2003?) ställde A-L Enochsson, kd en fråga om Barcelonaprocessen – och regeringens samarbete med och förtroende för tyrannier – till utrikesminister Freivalds som svarade med de vanliga klyschorna: “Fru talman! Det är en bra fråga. Demokrati finns inte överallt i vår värld. Det finns ett stort demokratiunderskott på många håll. Sverige har under mycket lång tid varit engagerat just i att stödja de krafter som ändå finns på många håll i världen och som vill ha demokrati. Det är rörelser av olika slag och enskilda organisationer. Det gäller också att samarbete direkt med dem som har makten och som visar en viss vilja till en dialog och en förståelse och att även stödja dem i deras arbete.
När det gäller Mellanöstern har EU ett utvecklat samarbete med de närliggande länderna runt Medelhavet och även längre bort inom ramen för det som kallas Barcelonaprocessen. Det gäller även våra grannländer och de projekten. Detta syftar i stor utsträckning till att utveckla samarbetet mellan Europa och Mellanöstern, både i ekonomiskt och socialt avseende, Naturligtvis är en grundförutsättning att det ska leda i demokratisk riktning och ske med respekt för mänskliga rättigheter. Det är en central fråga för hela EU att använda alla de instrument som står till EU:s förfogande – ekonomiska, politiska och sociala – i en dialog med den här världen för att påverka i demokratisk riktning.”
Sedan dess har det varit knäpp tyst medan samarbetet hela tiden utvidgas och utvecklas. Associeringsavtalet med Syrien är färdigförhandlat medan förhandlingar fortfarande pågår med Libyen.
Fatwor, hotelser och bojkotter
Det som nu förtjänar att påpekas är att det nära samarbetet fortsätter i det tysta medan det utfärdas fatwor, hotelser och bojkotter mot Danmark, danska medborgare och danska varor och europeiska ambassader och beskickningar stormas och bränns ner bl a i Syrien och Libanon. Inom ramen för Barcelonaprocessen skänker EU miljardbelopp i bidrag till dessa länder. Hur rimligt detta är kan man – om man vill – eventuellt fundera över!
MEDA:s budget uppgick under perioden 1995-2002 till 5 731 miljoner euro. 86% av summan gick till bilateralt samarbete med Algeriet, Egypten, Jordanien, Libanon, Marocko, Syrien, Tunisien, Turkiet och den Palestinska myndigheten och resten till regionala aktiviteter. För perioden 2000-2006 uppgår budgeten för MEDA 2 till 5 350 miljoner euro. Under samma period skall EIB låna ut drygt 6 425 miljoner euro. till arabstaterna: “The EIB is to lend up to EUR 6 425 million during the period 2000-06 supplemented by EUR 1 billion of its own resources.” Vad som menas med “supplemented by EUR 1 billion of its own resources” förstår jag inte.
Kraven på respekt för demokrati och mänskliga rättigheter – hur uppfylls de?
I portalparagrafen för EU:s samarbete med arabstaterna finns kraven på “respekt för demokratins och rättsstatens principer samt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter” inskrivet. Dessutom föreskrivs att EU kan vidta sanktioner mot de länder som inte uppfyller dessa grundläggande förutsättningar. EU har så vitt jag vet inte vidtagit några åtgärder p g a det sätt Danmark behandlats av EU:s samarbetsparter i arabvärlden!
Europeiska skattemiljarder pumpas in i Syrien
EU:s frikostighet med de europeiska skattebetalarnas pengar känner uppenbarligen inga gränser när det gäller Syrien och de övriga arabstaterna. Att länderna inte respekterar demokrati och mänskliga rättigheter utgör inget hinder för samarbetet varken för EU eller för den svenska regeringen. Tvärtom. Enligt ett PM 2005-09-20 Landsrapport från Syrien” från svenska ambassaden i Damaskus “strävar Sverige efter att utveckla de kommersiella relationerna med Syrien.”
Enligt samma PM är Syrien “en sekulär republik av auktoritär karaktär och konstitutionen stadgar att presidenten måste vara muslim och slår fast Baathpartiets överordnade ställning i landets styre . /…/ Ledande personer från terroristlistade palestinska organisationer tillåts vistas i Syrien. .
Enligt ett PM från UD Mänskliga rättigheter i Syrien 2005 “förekommer det trakasserier av journalister, liksom censur, inklusive av internet” – m a o precis som i Sverige! Regimen kontrollerar de flesta inhemska media. Självcensur är vanligt förekommande.
“Syriens enda icke-statliga politiska diskussionssalong Attasi Forum stängdes 2005. /…/ Rättssäkerheten försämras av förekomsten av ett stort antal inflytelserika säkerhetstjänster, säkerhets- och militärdomstolar och en utbredd korruption. Politiska aktiviteter som ifrågasätter eller syftar till att ändra rådande system tolereras inte. /…/ Varken parlaments- eller presidentvalen kan betraktas som fria.”
Den som söker statlig anställning måste ha säkerhetstjänstens godkännande etc etc.
FN:s konvention om mänskliga rättigheter och barnkonvention
“Syrien har tillträtt majoriteten av de centrala MR-konventionerna, dock i vissa fall med omfattande reservationer. FN:s MR-kommitté har uttryckt oro över att dödsstraff och verkställande av avrättningar återinfördes 2002. Kommittén är även oroad över rapporter om att allvarlig tortyr förekommer i samband med frihetsberövanden. /…/ Sharialagen verkar i flera fall diskriminerande mot kvinnor. /…/ Lagen förutser strafflindring vid hedersmord och straffrihet för våldtäktsmän som gifter sig med sitt offer.”
Syrien har gjort en generell reservation till FN:s Konvention om avskaffande av alla former av diskriminering av kvinnor, CEDAW och till FN:s barnkonvention, CRC “i den mån de inte är i överensstämmelse med nationell lagstiftning och den muslimska shariarätten.” Hur kan den svenska regeringen godkänna sådan reservationer? Vad säger JämO? Jämställdhetsminister Orback? BO Lena Nyberg?
EU:s associationsavtal med Syrien
EU har sedan 1998 förhandlat med Syrien om ett associationsavtal inom ramen för EU:s Medelhavssamarbete, MEDA eller Barcelonaprocessen. I oktober 2004 nåddes ett principbeslut om ett associeringsavtal, där “bl a frihandel, politisk dialog och mänskliga rättigheter är viktiga komponenter.”
EU är Syriens största biståndsgivare. Inom ramen för MEDA-programmet har den syriska regimen – redan innan avtalet ratificerats – fått 259 miljoner euro i bistånd och 580 miljoner euro i lån från Europeiska Investeringsbanken, EIB. Inom programmet National Indicative Programme har regimen dessutom fått 80 miljoner euro för 2005-06. I dessa ingår de 18 miljoner euro “som är villkoret för Syriens undertecknande av avtalet.”
EU har också åtagit sig att bistå Syrien med 500 000 euro för miljöprogrammen LIFE LOCUS-programmet och 18 miljoner euro för Municipal Administration Programme samt 8 miljoner euro för ett program för vatten och avlopp.
EU har vidare bidragit med 27 miljoner euro till The Syrian-European Business Centre, SEBC och stöd till syrianska SME – dvs små och medelstora företag. EU har dessutom lovat 15 miljoner euro som stöd för ytterligare ett “SME-support programme.”
På sidan 20 i “The Bilateral Dimension” poängteras under rubriken “A more far-reaching association agreement” att EU:s samarbete med Syrien har bidragit till att etablera ett förhållande som bygger på förtroende och tillit – “a relationship of trust and confidence…”
Utöver Sveriges bidrag till det gigantiska stödet till den syriska regimen via EU bidrar Sverige också genom FN och med bilateralt stöd via Sida till ett “kontraktsfiansierat tekniskt samarbete, KTS” med Syrien. Syrien är även del av Sida:s regionala MENA-program – Middle East and North Africa.
Libanon
I Beirut satte 20 000 islamister eld på det danska konsulatet. Tiovåningshuset var totalt utbränt. Av de 160 som gripits var 75 syrier, 35 palestinier, 15 personer saknade pass och var av okänd nationalitet och 35 libanesiska medborgare. En vecka senare demonstrerade hundratusentals shiamuslimer i Beirut och visade bl a upp en dansk flagga där flaggans kristna kors förvandlats till ett hakkors. Demonstranterna bar på slagord som “Profetens land accepterar inte EU:s förolämpningar.” Men de ekonomiska bidragen har de inga problem att acceptera!
EU:s associeringsavtal med Libanon
Sedan 1977 har den Europeiska Gemenskapen haft ett samarbetsavtal med Libanon inom ramen för den dåvarande Arabisk-europeiska Dialogen. I associeringsavtalet från 2002 välkomnade den libanesiska regeringen progammen “the European Neighbourhood Policy” och “the European Neighbourhood Action Plan, NAP.” Planen syftar till en förstärkning av en strävan mot gemensamma värderingar när det gäller demokrati och lagstiftning – “the rule of law”, rättstillämpning och respekt för mänskliga rättigheter, vissa aspekter på säkerhetspolitik och ett närmande mellan EU och Libanon på ett antal prioriterade områden.”
” EU – den Europeiska Gemenskapen, dess medlemstater och Europeiska Investeringsbanken, EIB – är Libanons ledande biståndsgivare.” Sedan 1995 har Libanon fått 256 miljoner euro inom ramen för MEDA-biståndet. Sedan 1978 har EIB ställt 479 miljoner euro till den libanesiska regeringens förfogande. Dessutom har EU-kommissionens “Humanitarian Office, ECHO bidragit med ett substantiellt bistånd till de palestinska flyktingarna i Libanon via libanesiska och europeiska Non Governmental Organisations, NGO:s. Uppgift om summan saknas i regeringens PM.
För 2005-06 har The National Indicative Programme en planerad budget på 50 miljoner euro för bistånd till den syriska regimen.
EU:s associeringsavtal med Jordanien
Associeringsavtalet med Jordanien har varit i kraft sedan 2002. Sedan 1995 har EU har skänkt den jordanska regeringen över 650 miljoner euro inom ramen för MEDA.
Palestina
Också palestinierna biter den hand som föder dem. 30 beväpnade män hotade att attackera en fransk skola i Nablus om de inte fick en ursäkt från Europas ledare. Nordbor hotades i våldsamma demonstrationer i Ramallah. I Gaza brändes danska flaggor. Hot mot Sverige framfördes till svenska generalkonsultatet. Hotet bortförklarades med att “en palestinsk utbrytargrupp gjort ett misstag.” “Utbrytargruppen” var al-Aqsamartyrerna dvs Fatahs väpnade gren. “Utbrytargruppen” krävde bl a att “alla svenskar och danskar som existerar Palestinas jord har 48 timmar på sig att ge sig av annars…” “Annars…”? “Annars tar vi inte emot ert bistånd ” eller vad??!
“Utbrytargruppen” spred flygblad med uppgiften att “danskar och svenskar under beskydd av sina regeringar har satt upp affischer som kränker profeten Mohammed.” I flygbladen uppmanades den palestinska myndigheten att “deportera alla utlänningar tills deras länders inställning klargjorts” och att bojkotta alla kontakter med Danmark och Sverige. Den svenske konsuln i Jerusalem Nils Eliasson sade till DN att “vi tar hoten på största allvar och uppmanar alla svenskar att lämna både Gaza och Västbanken eftersom hotet inte är geografiskt begränsat.”
EU-kommissionens högkvarter i Gaza City ockuperades av en grupp beväpnade män från al-Yassirbrigaderna, en grupp med nära anknytning till Fatahs al-Aqsamartyrer.
EU:s associeringsavtal med den palestinska myndigheten
Ett interimistiskt associeringsavtal med den palestinska myndigheten, PA undertecknades den 24 februari 1997 och trädde i kraft den 1 juli samma år.
2002 skänkte EU inom ramen för MEDA-biståndet över 270 miljoner euro i ekonomiskt stöd till den palestinska myndigheten. Myndigheten fick ytterligare 50 miljoner euro i slutet på 2002 p g a den “förvärrade situationen.”
Utöver MEDA-biståndet har den palestinska myndigheten, PA fått 281 miljarder euro av EU plus lika mycket från enskilda EU-länder i bistånd.
År 2000 fick den palestinska myndigheten av EU-kommissionen 100 miljoner euro i direkt budgetstöd “för att rädda myndigheten från ekonomisk kollaps
För några år sedan fick PLO 800 mkr av den svenska regeringen som “kompensation för uteblivna löner när Israel stängde sina gränser” Regeringen ger alltså a-kassa till araber! År 2004 fick PA 273 444 000 kr av den svenska regeringen. Fram till Hamas valseger uppgick ju det svenska bidraget till 275 miljoner kr/år.
Med kännedom om den omfattande korruptionen inom PA och PLO kan man ju undra vart pengarna tagit vägen eftersom de fattiga är lika fattiga som tidigare!
Frågan är alltså: varför är Barcelonaprocessen så känslig? Är ansvariga politiker rädda för folkets vrede om det kommer ut hur många miljarder skattekronor som satsas på arabvärlden? Till ingen nytta.
Möjligen borde EU och den svenska regeringen begrunda den franske 1500-talsfilosofen Michel de Montaignes kloka ord. “Vid randen av en avgrund finns blott en sak att göra: ta ett steg tillbaka.”
Med vänliga hälsningar
Inger-Siv Mattson, pensionerad f d internationell sekreterare vid ett statligt forskningsrådAlphyddevägen 55, 131 35 Nacka
*****************************************************
Information om Danmark har nogle link med henvisninger til centrale oplysninger i ovenstående artikel:
Penge til terror?: http://news.scotsman.com/index.cfm?id=400992004
Fjenden har opbygget hær i Europa: http://www.lilliput-information.com/front.html
Hvor langt er vi ude?: http://www.lilliput-information.com/islamfu.html
Fallaci-koden av Brendan Bernhard
Bakgrunden till EU:s Medelhavssamarbete eller Barcelonaprocessen
Den italienska journalisten och författarinnan Oriana Fallaci har ställt frågan: “Är den muslimska invandringen till Europa en konspiration?”
I Förnuftets styrka (La Forza della Ragione) belyser den kontroversiella journalisten och författaren Oriana Fallaci en av de centrala gåtorna i vår tid och ställer ett antal relevanta frågor
Hur blev Europa ett hem för ca 20 miljoner muslimer under enbart tre decennier? Hur gick det till när islam från att ha varit en icke-faktor i Europa blev en religion som hotar kristendomens särställning? Hur kan det vanligaste pojknamnet i Bryssel vara Muhammed? Kan det verkligen vara sant att muslimerna planerar att bygga en moské i London med plats för 40 000 personer? Är det sant att muslimerna snart är i majoritet i holländska städer som Amsterdam och Rotterdam? Hur kunde Europa, som i två krig räddats av USA och vars muslimska bosnier så sent som 1999 räddats av USA, förändras till en plats där “jag om jag hatar amerikaner kommer till himlen och om jag hatar muslimer hamnar i helvetet?” frågar Fallaci.
I ett försök att besvara dessa frågar har den cancersjuka författarinnan, som är utsatt för dödshot och anmälningar för ismlamofobi (hon skall ställas inför rätta i Paris i juni) förenat historia med erfarenheter från egna reportageresor i en litterär form som är som en självupplevd thriller.
I Förnuftets styrka (som sålts i mer än 800 000 exemplar enbart i Italien) ger hon en bild av hur ett muslimskt maktövertagande kan komma att se ut.
Hon beklagar att hon så länge var omedveten om den omvandling av väst som var på gång redan på 60- och 70-talen. Trots att tecknen fanns redan då.
Ett av dessa tecken fick hon redan 1972. när hon intervjuade den palestinske terroristen George Habash. Medan en av hans livvakter höll en pistol mot Fallacis huvud berättade han att “det palestinska problemet rörde sig om avsevärt mycket mer än om Israel. Arabernas mål var att starta ett krig mot Europa och Amerika och försäkra sig om att det hädanefter inte skulle finnas någon fred för väst. Araberna skulle avancera steg för steg, millimeter för millimeter, år efter år, decennium efter decennium. Beslutsamma, envisa, tålmodiga. Detta är vår strategi. En strategi som vi skall utsträcka över hela planeten.”
Fallaci trodde då att han enbart talade om terrorism. Det var först senare som hon förstod att han “också menade ett kulturellt krig, ett demografiskt krig, ett religiöst krig, som skulle genomföras genom att man skulle stjäla land efter land från dess medborgare. Kort sagt kriget skulle föras genom invandring, fertilitet, påstådd mångkultur. Det är låg-intensivt men dödligt krig som förs över hela jorden – vilket vilken tidningsläsare som helst kan se.”
Fallaci är inte den första som funderat över den snabba muslimska omvandlingen av Europa. Den engelske upptäcksresanden Jonathan Raban konstaterade 1979 i sin bok Arabia. A Journey through the Labyrinth ” I mitten av 70-talet tycktes mängder av araber ha kommit till London över natten. Ena dagen var araberna ett avlägset folk som bodde i tält och vaktade kameler. Nästa dag var de våra grannar.”
Andra författare som bättre än Raban kände till den muslimska världen har blivit lika perplexa. 1995 sade den idag avlidne amerikanske författaren Paul Bowles, som länge bott i Tanger, till Brendan Bernhard att han “inte kunde förstå hur fransmännen kunnat släppa in miljoner nordafrikanska muslimer i Frankrike.” Trots att Bowles levt med muslimer i större delen av sitt liv fann han det högst osannolikt att så många muslimer skulle kunna integreras i ett modernt och sekulärt europeiskt land.
Kanske skulle Bowles ha funnit denna passage i Fallacis bok intressant:
“1974 talade den algeriske presidenten Houari Boumedienne inför FN:s generalförsamling. Utan några omskrivningar sade han:” En dag kommer miljontals män att lämna den södra hemisfären för att ta sig till den nordliga. Men inte som vänner. De kommer att komma som erövrare och de kommer att erövra era länder genom att uppfylla dem med sina egna barn. Segern skall komma genom deras kvinnors livmödrar.”
Ett så oförblommerat uttalande av en president inför ett internationellt forum tycks ofattbart. Men t o m den brittiske journalisten Adam Le Bor som hyste en nästan devot vördnad för de muslimska invandrarnas svåra situation i väst citerade i sin bok A Heart turned East” (1997) en Londonbaserad mullah: “Vi kan inte erövra dessa länder med tanks och trupper så vi måste besegra dem genom vårt stora antal.” Idag är sådana uttalanden vanliga. Nyligen informerade Mullah Krekar, sedan länge bosatt i Oslo, Aftenposten om att “muslimerna kommer att förändra Norge, inte tvärtom. Se bara på utvecklingen i Europa där mängden muslimer förökar sig som mygg. År 2050 kommer 30 procent av befolkningen i Europa att vara muslimer.”
Med andra ord kommer Europa att erövras genom att det blir Eurabia, vilket Fallaci bedömer att det är på god väg att bli redan nu. Med många hänvisningar till Bat Ye’ors forskning berättar Fallaci om ursprunget till ordet Eurabia – ett ord som nu finns i våra lexika. Första gången det användes var i mitten av 70-talet när en tidning med detta namn gavs ut i Paris. Utgivare var en Lucien Bitterlin, dåvarande ordförande i Association of Franco-Arab Solidarity och idag ordförande i French-Syrian Friendship Association. Eurabia gavs samtidigt ut av Middle East Internationel (London), av France- ays Arabes (Paris), Groupe d’Etudes sur le Moyen Orient (Geneve) samt av European Coordinating Committee of the Associations of Friendship with the Arab World. Denna organisation beskriver Fallaci som en utvidgning av EEC – dvs dagens EU. Enligt Fallaci, som inte skräder orden, var samtliga dessa organisationer ” de som bär det officiella ansvaret för den största konspirationen i modern tid.”
Kort uttryckt var denna konspiration iscensatt av Europas och Arabvärldens regeringar. Enligt dem gick européerna, som fortfarande led av sviterna efter PLO:s första terroristattacker och som var ivriga att få tillgång till den arabiska oljan, som gjort ännu värdefullare genom OPEC-krisen 1973, med på att acceptera arabisk “arbetskraft” dvs invandrare i utbyte mot oljan.
De europeiska regeringarna gick också med på att sprida propaganda om den islamiska civilisationens framgångar, förse arabstaterna med vapen, ta parti för araberna mot Israel och allmänt följa den arabiska linjen i allt som rörde politik och kultur. Hundratals möten och seminarier ägde rum som en del av den “Euro-arabiska dialogen” Det hela utmärktes av den europeiska undfallenheten för de arabiska kraven. Fallaci berättar om ett seminarium i Venedig 1977 där tio arabstater och åtta europeiska stater deltog. Seminariet slutade med ett enhälligt beslut om att “det arabiska språket skulle spridas i Europa.” Beslutet bekräftade också “den arabiska kulturens överlägsenhet.”
Medan araberna krävde att européerna skulle respektera arabernas religiösa, politiska och mänskliga rättigheter i väst hördes inte ett pip från de europeiska regeringarnas utrikesministrar beträffande frånvaron av frihet i arabstaterna. För att inte tala om den kompakta tystnaden inför den avskyvärda behandlingen av kvinnor och andra minoriteter i länder som Saudi-Arabien. Inga krav ställdes på att araberna skulle lära sig något om den västliga civilisationen Med andra ord såldes – enligt Fallaci – en stor del av Europas kulturella och politiska oberoende ut av en koalition av ex-kommunister och socialistiska politiker. Är vi förvånade? Fallaci är det inte. Hon konstaterar att “den italienska eller snarare den europeiska vänstern hade förälskat sig i Khomeini precis som de nu är förälskade i Bin Laden och Saddam Hussein och Arafat.”
Fallaci hävdar gång på gång att det inte finns något som heter “moderat islam.”
Enligt Brendan Bernhard är Fallaci betydligt mer optimistisk när det gäller USA än Europa när det gäller att stå emot hoten från islam och hyllar New Yorkbornas mod att tradtionsenligt fira nyår på Times Square trots allvarliga terroristhot.
Bernhard konstaterar att hon – trots att hon bor i New York – är lika mycket en paria i amerikanska media som i europeiska. “Den enda skillnaden” skriver Bernhard “är att vi inte åtalar henne och ställer henne inför rätta.”
Som den norske mullahn sade till Aftenposten: “Vårt sätt att tänka kommer att visa sig vara mäktigare än ert.” Låt oss hoppas att han har fel. Det blir vanliga européer och amerikaner samt modiga muslimer som den Somaleinfödda holländska politikern Ayaan Hiris Ali som kommer att visa att han har fel och inte våra intellektuella eliter (artister, filmproducenter, skådespelare, författare). Många av dessa – anfrätta som de är av förakt för den egna kulturen – är farligt nära att bli dagens motsvarighet till den norske författaren Knut Hamsun, som så till den grad hatade engelsmännen att han ställde sig på nazisternas sida i andra världskriget. Förnuftets styrka är minst sagt en välkommen och nödvändig motpol till den förhärskande intellektuella atmosfären.
Brendan Bernhard är författare till White Muslims. From L A to New York to Jihad. A study of converts to Islam in the West, Melville House
(Översättning av ISM)
Et lille supplement:
“De ledende i H. C. Andersens fædreland kan”
– resten emigrerer inden længe og viger for invasionsstyrkerne
Uddrag af Kristeligt Dagblads artikel herom forud den 24.02.05:
”Når en lang række eksperter fra ind- og udland i dag samles til konference på Københavns Universitet for at drøfte ytringsfrihed og forskningsfrihed, sker det under særlig politibeskyttelse. Det er konsekvensen af det overfald på en lektor fra universitetets Carsten Niebuhr Institut i oktober, som i øvrigt gav anledning til konferencen..…” *)
Linket til Kristeligt Dagblads fulde artikel:
http://www.kristeligt-dagblad.dk/artikel:aid=244400
Øjenvidne fra kredsen deltog i konferencens første møde:
Af deltagerens referat:
Jeg deltog i formiddagens møde. Første taler var en kvindelig professor fra Marokko. Hun talte på arabisk, som jo er gud Allahs eget sprog. Der blev oversat til dansk. Hun gennemgik forskellige islamiske retsvidenskabelige og teologiske forhold uden overhovedet at berøre dagens emne, overfaldet på universitetslæreren, som læste op af koranen. Jeg rejste mig, og spurgte om hun havde kommentarer til dagens emne. Hun fortsatte med sin teoretiske belæring om det fredelige og tolerante islam, hvor man kun anvender vold i nødstilfælde. Jeg greb mikrofonen igen, og spurgte, om hun tog afstand fra overfaldet. Her greb ordstyreren Jakob Skovgaard-Petersen ind, og sagde at dette var besvaret, så damen slap for at svare. Det vil sige, at Københavns Universitet lod mødet starte med besættelsesmagtens udlægning af teksten, og man forhindrede at propagandisten fik stillet ubehagelige spørgsmål. En journalist fra Information ville vide, hvem jeg var. Han havde nok ikke set sådan en før. Damen fra TV2 spurgte, hvem der havde inviteret mig.
*) Lektoren havde til brug i undervisningssammenhæng læst nogle korte afsnit op fra Koranen.